Nordegren i P1

I går var det Nordegren i P1. En väldigt lyckad parafras på andra lite tramsiga program i samma kanal. Men det här var inget trams. Det var superintressant. I går pratade de om USA. Personer som verkligen vet nåt om USA fick komma till tals. Det var ju i och för sig SR-korrar, men det var intressant. Nånstans mitt i programmet fick dock Staffan Heimersson nåt spel och började tok-vräka ur sig ett typ lite malpalcerat försvarstal för USA:s vanekrigsföring. Jag låtsades som att jag inte hörde och det gjorde nog de andra i studion också.

Men Nordegren i P1 ska jag definitivt lyssna på igen. Undrar vad de ska ha förintressant tema nästa gång? Det har varit lite för lite program med djupdyknignar i brännande frågor i P1 den senaste tiden. Lite för mycket trams. Visst, Annika Lantz är rolig. Men jag vill inte stänga av P1 för att jag blir trött för att hon och nån mer som kanske har tagit en starköl till lunch fnissar loss. Den biten kan jag fixa själv. (Jag har humor.) Jag vill stänga av P1 för att jag inte orkar höra mer om den aktua krisen för inrikespolitiken i Långtbortistan.

En sak mer om Thomas Nordegren är att han har en rätt jobbig röst. Jag kommer ihåg första gången jag hörde honom i radio. Han sände i Studio ett från Berlin. Först påade han sitt inslag, med rätt forcerad, gäll stämma. Sen kom jag på mig själv med att undra när påandet skulle övergå i själva programmet och hans röst och prat-tempot skulle sluta stegras så att jag kunde börja slappna av. Men då tog programmet slut och jag hade lyssnat på en gäll, forcerad skånska, en röst som bara stegrades och aldrig lade sig på en normalnivå, i 45 minuter. Och jag var helt superstressad efter den uppelvelsen och blir än idag lite stressad bara jag hör Nordegrens röst. Även om den borgar för kvalitet är den allt annat än behaglig.