Oooooookej III

Frågan för dagen är: Människor som till synes utan att blinka nämner "misshandlade kvinnor" och "försoningsknull" i samma mening, kan man ta dem på allvar?

Nej. Men, det här är riktigt underhållande.

Det har ju hänt, det händer då och då, att någon kommer på den "revolutionernade" idén att kanske är det så att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor? Och för ett mer eller mindre förvirrat resonemang om detta. Den bakomliggande, alltid högst personliga agendan, lyser alltid starkt igenom. Ofta handlar det om att "vilja leva" och om en kåthet som samhället av idag inte förmår stilla.

Nej, latinamerika (läs katolska kyrkan) har inte svaret. Mitt i livet, karriären, äktenskapet kan det tyvärr hända att det blir lite tråkigt. Buhu, sånt är livet. Det är inte samhället eller jämställdhetens fel.

Men dessa två artikelförfattare vill jag tvångskommendera ut på praktik på en kvinnojour i minst två veckor. Det händer titt som tätt att människor uppfattar sin egen kåthet, ångest och tristess som något större än sitt eget personliga dilemma, rent av ett samhällsproblem. Ibland är det sant. Så dock inte den här gången. Den här gången är det antingen en otydlig och missriktad ironi eller bara enormt pinsamt.