Det här har jag velat säga länge, men nu kommer det till sist.

För några somrar sedan satte jag på radion en dag och hamnade mitt i Sommar. Jag hade ingen aning om vem det var som pratade, men jag kände rätt snart att det var en person som jag fann helt osympatisk.

Vem är det? Som var så oroväckande självupptagen, vars preferenser inte sträckte sig längre än mig, mitt , ”min make”, ”vår villa” och ”vår käcka lilla stadsdel he he”. Så genomgående självgott, egocentrerat och med en osviklig avsaknad av medvetenhet om världen utanför. Jag hade som sagt var ingen aning om vem det var jag hörde, jag märkte bara att det var en riktigt osympatisk och halväcklig människa. Jajamän. Det var Kristina Axén Olin.

Såklart satte sommarprogrammet min åsikt om henne. Jag har egentligen inte haft tillfälle att ompröva den uppfattningen förrän nyligen när alkolhol-tablett-situationen gick ut i medierna. Men vad fick jag där, om inte mer vatten på min kvarn.


Hon har haft det tufft, det är klart. Hon kör på utav bara helvete och så har hennes mamma dött. Min medkänsla är definitivt med henne där. Men hon uppfyller alla mina fördomar om moderater. Det är det som är så synd – för henne. Det här att inte visa känslor. Inte vara medveten om sina känslor och sina mänskliga behov. Det är inte bara dumt. Det leder inte bara till mänsklig utbrändhet. Det är dessutom skrämmande. Hur ska en människa som inte har koll på det mest grundläggande hos sig själv kunna verka för andra? Nej just det.

En liten passus som säger en hel del om det hon sade i alkolhol-tablett-situationen. Det var en allmän och mycket lättförståelig beskrivning av hennes situation som pressad politiker och person med ansvar som förälder. Hemma hos borgarrådet Axén Olin är det hon själv som har ansvar för att ungarnas gympaväska bli packad. Hon säger ”Mina barn har vant sig vid att det är jag som står för vissa saker hemma.”

Det hon menar (vilket hon själv uppenbarligen inte är medveten om att hon menar) är – ”Jag och min man har lärt våra barn att det är jag som ska stå för vissa saker hemma.”

En sån person, med den skrala medvetenheten om sig själv och det som formar henne, kan man givetvis aldrig lita på. Att hon är med och påverkar beslut som formar min vardag som medborgare, det är för mig något ohyggligt.

Jag vet att jag har höga ideal. Men faktiskt, jag och mina medmänniskor i Stockholm är värda något bättre, något lite mindre primitivt än Kristina Axén Olin.