Monarki, någon?

Det är mycket snack om Diana nu. I DN idag kan man läsa en statsvetares analys. Den är lite snårig kan jag tycka. Jag tror inte att det ligger så himla mycket i resonemanget manligt vs. kvinnligt eller republik vs. new age. Det finns väldigt många aspekter i det här så klart, men det största hotet mot monarkin måste väl ändå vara monarkin i sig självt och att det är en väldigt ologisk konstruktion med vårt samhälles mått mätt. Kungamakten kommer ju från gud, och gud finns ju inte längre.

Eller kanske just därför kan man kosta på sig ett kungahus, för att alla innerst inne vet att det inte betyder nåt. Annars borde de ju ha monarki i USA för där finns ju gud fortfarande som ett levande inslag i debatten. Men det är väl det - en kung i USA skulle bli för mycket. Verkligen.

Som av en händelse har jag sett fantastiska filmen The Queen den senaste veckan. (Inom parentes är jag glad att den hade premiär för ett halvår sen och inte nu till tioårsdagen av Dianans död. Det hade blivit för mycket.) Filmen väcker nyfikenhet, hur är det egentligen med drottningen? Vad tycker och tänker hon? Det som är irriterande med allt som sägs om Diana i media nu, är att folk uttalar sig om sådant de rimligen inte vet. Folk har förresten rent generellt mer fasta uppfattnignar om hur saker och ting är och var än de kan veta. Så det spelar ju liksom inte så stor roll vad folk drar för slutsatser i sina analyser eftersom det är så lite man faktiskt vet.

Men det bekymrar inte tyckare. De tycker på ändå. Visst kan man dra upp intressanta hypotetiska tankegångar. Men är det bara jag som kommer ihåg att det hypotetiska inte är sanningen och inte tillnärmelsevis lika intressant?

Vad tycker jag då?

Jag är av princip för republik, i Sverige. Hur alla andra länder gör bryr jag mig inte om. Men nu när vi har monarki så tycker jag man får rätta sig efter det. Vilket innebär att de kungliga får vara som de är. De ska inte granskas, eller ifrågasättas. De ska få ägna sig åt vad de vill och vara hur korkade, tjocka, sportintresserade, fula och tråkiga de vill. Det skulle ta oss max fyra år att göra oss av med monarkin om vi ville. Vill vi inte det ska vi bara gilla läget.

Ta en kaka till

I dag kan man läsa på SVT text och SVT.se (förstanyheten nu på förmiddagen) att fetma hotar USAs ekonomi. Det är ruskigt.

I går när jag och min kollega gick till Gallerian för att köpa kaffe på maten så ville jag såklart ha koffeinfritt som vanligt (jag blir nervös av koffein). Vi gick till tre ställen innan det blev bingo. "Varför kan inte de bra sakerna de har i USA komma till Sverige i stället för all skit?" nåt sånt sa jag till min kollega. I USA dricker ju så många decaf så att de erbjuder det överallt. Och det är väl nån av deras hälsotrender, som de ju faktiskt också har.

Mina damer och herrar, det är väl upp till oss att välja. Vad vi vill ha och inte ha. Jag väljer decaf i alla fall. Jag hoppas innerligt att fetman inte kommer breda ut sig i vårt land och störa våra liv och vår förmåga att ha en bra ekonomi. Please join me in this, people!

Retro?

Jag skiter väl i vad Ulrika Messing gör med sitt liv. Och tur är väl det. Nyheten på morgonen var: Ulrika Messing ska sluta med politiken. Jaha vad ska hon göra då? "Hon ska väl bli hemmafru" sa jag, på skämt. Voilà.

Hur tänkte du nu II

Det är med viss frenesi DN debatt går in för att devalvera sitt varumärke. Man tar gladeligen in gubbar som det inte finns en chans att en vettig människa tar på allvar. Är man inte det minsta orolig för att inte tas på allvar själv till slut? Tänker man inte ens tanken? Koncept som "fri debatt", "fritt tänkande", "yttrandefrihet" är för kompicerade begrepp för DN, som har fått för sig att det är mycket enkelt. Detta har jag misstänkt länge.

Tror man att det är enkelt så hamnar man fortare än man trodde det var möjligt i banankriget på zoo, rättshaveristernas julafton, i någons mördande trista fantasi eller helt enkelt i väntrummet på psyk.

"... ett litet barn med mig?"

Anne-Marie Hagelin har dött, hon var August Strindbergs yngsta dotter. Harriet Bosse var mamman. När jag flyttade till stan för 150 metaforiska år sen var det första jag var med om att gå till Strindbergmuseet på Drottninggatan och blev där och då informerad om att ett av Strindbergs barn fortfarande var i livet och bodde i Sollentuna. Det tyckte vi var helt fantastiskt redan då.

Han var enligt de fakta som florerade, en hyfsat bra pappa. Anne-Marie blev 105 år. Det är det jag säger, folk blir bara äldre och äldre.

Hänt i veckan

Jag har sällat mig till den förmodligen enorma skara som läser utrikesminsterns blogg. Det kan ju vara intressant att få veta lite om vad som händer. Men hur hinner han blogga? Han lär ju göra det via mobilen. Fast jag har hört att han har en grym simultanförmåga, så han kanske gör det när han sitter i möte.

Själv blir jag bara mer och mer avslappnad samtidigt som jag ligger steget före mer och mer.

I dag kom Resumé som på en vanlig torsdag. Den har fått en liten remake. Och så var jag inne på webb-versionen och fick fylla i en enkät som handlade om i fall jag kunde tänka mig att bli prenumerant. Men, som jag svarade, Resumé är en skvallertidning och inget man betalar för.

DN.se har också fått en remake konstaterade jag lite förvirrat när jag kommit ur min feberdimma som hänger i sen igår. Helt okej!

Jag är nu användare av Facebook. Oj vad vänner och bekanta jag har!